Hur ska vi motivera alla ”trötta” 45+??

Igår var jag på Berns i Stockholm och lyssnade på föredragshållare i temat ”Våga räkna på hälsa”. Alltid kul att lyssna på hur andra tänker och resonerar, även om det inte gav mig så mycket nytt.

Två frågor som bara snuddades vid var:

• Vad är skillnaden som gör skillnad hos de företag som utmärker sig som föredömen i hälsoarbetet?
• Hur långt går arbetsgivarens rättigheter och skyldigheter vad det gäller medarbetarens livsstil. Det är ju inte alltid påtagligt att det påverkar arbetsprestationen om du t ex är överviktig, även om osunda vanor förmodligen gör det. Det var dock en frågeställning, som jag skulle ha velat höra mer om.

Naturligtvis kom även 90-talisterna upp. Det måste vara ufon som vi fött fram. Hur ska vi hantera dem? Jag har skrivit om det tidigare.

https://mariesvedberg.wordpress.com/2011/09/04/nu-kan-vi-ater-lasa-om-aldersfixeringen-i-vart-land/

https://mariesvedberg.wordpress.com/2011/03/29/att-leda-80-och-90-talister/

Under eftermiddagen fick vi oss en föreläsning av Anna Dyhre, som arbetar med Employer Branding. Fantastisk bra och rolig föreläsare, även om jag inte håller med om allt. Vi fick se diagram som visar att vi förmodligen kommer att behöva arbeta tills vi åtminstone är 70 år. Är det inte då minst lika viktigt att vi motiverar ”alla trötta 45+”, så de verkligen blir en tillgång under alla år de har kvar!! Varför har vi bara fokus på den unga??

Vi fick även höra att de unga prioriterar att företag efter:

• ”Det är roligt att jobba där”
• ”Intressanta arbetsuppgifter”
• ”Att jobbet känns meningsfullt”

Nähä! Är det sant? Det måste vara helt unikt för dem – eller? Faktum är att dessa punkter brukar vara i topp 5 på saker som är viktigt för arbetsmotivationen för alla åldrar – även de som är äldre än 45…. I alla fall dem jag träffar.

”Se mig som individ” – återkom vid några tillfällen och det kan jag hålla med om.  Och det gäller alla åldrar, kön, sexuell läggning osv….