Idag hade jag ett samtal med en medarbetare som talade om vad som var viktigt för henne i arbetet. En sak som var viktig var att ha en bra relation med sina arbetskamrater. Vem känner inte igen sig i det?
Vi kom in på vad det kunde betyda och för henne var det att åtminstone ha 1-2 personer som hon hade lite särskild kontakt med och kunde anförtro sig till. Sedan var det ju viktigt med alla andra också förstås.
Hemma i familjen kunde hon berätta hur det var, men de kunde aldrig riktigt förstå, eftersom de inte är där med henne på dagarna. Vi kan lyssna och försöka förstå, men det är ändå inte samma sak.
Vi kom in på att det kanske vara samma sak som inom en familj. Det är bara familjemedlemmarna som levt tillsammans som förstår. Är vi syskon kan vi förstå när vi talar om föräldrarna på ett helt annat sätt, än när vi talar om dem med utomstående. De kan förstå men ändå inte riktigt…
Andra liknelser kan vara att vi kanske inte skulle välja våra föräldrar och syskon om vi hade chansen, men nu får vi lära oss att hantera situationen. Detsamma gäller arbetsplatser där vi inte alltid skulle valt varandra, men måste lära oss att respektera varandra för den uppgift vi är där att göra.
Skillnaden kan vara att vi i familjen ofta kan släppa på rollen och ”bara vara” – till skillnad mot på arbetsplatsen. Även om det inte är alla arbetstagare som tänker så…
Skillnaden är också att vi kan välja att byta arbetskamrater eller arbetsplats, men det är inte lika lätt att byta familj.
Tankar på det? Finns det fler liknelser?
"Hjälper andra lyckas" av Marie Svedberg Axelson 