Idag på lunchen talade jag med en chef om att jag tycker cheferna ”curlar” för mycket. Det hade hon aldrig tänkt på tidigare, men vid närmare eftertanke så, ja, så var det kanske.
När jag talar med chefer om vikten av att ge medarbetarna ansvar för t ex sin egen utveckling, blir det många som drar en suck av lättnad. ”Vad skönt!” ”Behöver inte jag ansvara för det?!” Och jag blir lika förundrad varje gång…
Varför har vi personer som tycker att det är någon annan som har ansvar för mig och min utveckling? Och det är ett svenskt fenomen.
När jag tidigare arbetade på ett stort internationellt företag, hade vi en medarbetarundersökning där vi bl.a frågade ”Vem tycker du är ansvarig för din utveckling?” I Sverige svarade en stor majoritet att det var chefens ansvar, men det gjorde de inte i de övriga länderna…
Nu var det här ett antal år sedan, men för ca 1 år sedan läste jag att en liknande undersökning som påvisade samma fenomen.
Som chef ska du försöka skapa förutsättningar för utveckling, men det är medarbetaren som har ansvaret. Det är en stor skillnad. Många chefer har också orimligt många medarbetare under sig, så det är en ogörlig uppgift att ”curla” alla medarbetare.
Chefer ”curlar” av olika skäl. Ett skäl är att man vill vara ”snäll”. Ett annat kan vara att ”Det går fortare att göra det själv”. En tredje anledning kan vara att ”Då blir det gjort som jag vill eller gjort över huvud taget…” Ytterligare en anledning är för att de tror att det förväntas av dem.
Har du den här ledarstilen, är det svårt att få medarbetare att själva ta initiativ i olika situationer och ta ansvar för uppgifter och inte minst sin egen utveckling.
Först cular föräldrarna och sedan curlar cheferna…. Det får både föräldrar och chefer sluta med!
"Hjälper andra lyckas" av Marie Svedberg Axelson 
Kan inte annat än att hålla med. Både chefer och föräldrar behöver sluta curla. Men det krävs en hel del självkänsla för att släppa taget. Ibland curlar människor för att känna att de är behövda och de har kontroll. Därför väljer de att göra medarbetarna eller barnen beroende av dem.
Vi som ledare behöver skapa förutsättningar för medarbetare och barn att ta ansvar för sitt eget liv och utveckling men det kräver att vi vågar skapa en relation med vår medarbetare eller barn, där personen känner att den klarar sig oavsett om vi är där eller inte. Kan vara lite skrämmande för endel, att ingen är beroende av mig.
För medarbetare och barn är det absolut nödvändigt att de känner att de själva är ledare över sina liv och sin utveckling. Att de gör saker för sin egen skull, att den inre motivationen är det viktigaste.
Så sant Maria:)